justmee

man kan undra vad som ligger bakom...till att olika människors hamnar där det hamnar.
för all framtid, eller för en period.

i dag när jag gick hem från sjukhuset tog jag en extra sväng och gick nere vid ån i stället för eftervägen.
när jag går förbi en av ja, vad heter det... men en liten "inbuktning" eftervägen, där det finns bänkar å blommor och så.
det sitter människor där.
inget konstigt med det. det är sånt "parker" är till för.
men jag lyfter ändå min blick lite.
öppnar öronen lite.
(inte ont dömande), men utefter det slitna utseednde samtliga av personerna som sitter där har, i kombination med det ibland sluttdriga, och i mina öron ord som är illa valda att "skrika" högt å brett omkring sej, drar jag slutsatsen att, ja, något i stil med att det här är inte flera grupper människor som med semester/sommarlov som är ute och njuter av en varm (om än molnig i vissa stunder) onsdags dag.
när jag kommer till lixom mest precis mittför, tvivlar jaginte längre, då jag - trots min förkylda näsa - sköljs över med ett os av sprit och bakfylla och uhhhh... ja, ni vet rubbet på en gång....